Ångsågen Pite om ångsågar och svensk skogsindustri

Välkommen till Ångsågen Pite. Här kan du läsa om ångsågar i Sverige samt hur det svenska skogsbruket och den svenska skogsindustring har förändrats under de senaste 200 åren.

Ångsågen kommer till Sverige

Länge drevs de flesta sågverken i Sverige av vattenkraft, men i och med industrialismen började ångsågar att etableras i vårt avlånga land. Och det dröjde inte länge förrän det låg ett pärlband av ångsågar utmed den norrländska kusten, detta på grund av det oerhörda trävirkesförråd som de norrländska skogarna utgjorde.

Såsom namnet anger drivs en ångsåg av en ångmaskin. Den nya teknologin innebar inte bara en förändring av den svenska sågverksnäringen. Det handlade om en genomgripande omvälvning av själva förutsättningarna för verksamheten. Detta berodde i viss mån på att ångsågarna i sig var mer effektiva än vattenkvarnarna.

Men framför allt var det en fråga om att man äntligen kunde fatta beslut om var sågarna skulle anläggas utifrån ekonomiska bedömningar. Dessförinnan hade man fått finna sig i att uppföra sågarna där det fanns energi i form av strida strömmar. Nu anlades de på öar och vid hamnar där fartyg väntade på att få exportera de sågade trävarorna till den tidens ekonomiska supermakt, Storbritannien.

Den svenska ångsågshistorien inleddes i Tunadal där första den ångsågen togs i bruk år 1849. Tunadal ligger utanför Sundsvall i Medelpad.

En snabb utveckling

Tunadal var inledningen på en snabb utveckling. Under de följande åren etablerades fler och fler ångsågar i Medelpad. I början av 1870-talet fanns det 24 stycken i landskapet. På Alnön, som gränsar till Sundsvall, var under en period sexton sågverk i drift på en och samma gång.

När skalden Elias Sehlstedt var på besök i Sundsvall vände han blicken mot Alnön på andra sidan vattnet skrev dessa rader om vyn: ”Och hela hamnen som en spegel låg. Och såg jag såg, hvarthelst jag såg.”

Ångsågarna innebar inte bara ett ekonomiskt uppsving för Sundsvallstrakten utan för hela Sverige. Sågverksbranschen utgjorde en viktig del i omvandlingen av Sverige från ett fattigt jordbrukarsamhälle till en modern industriell ekonomi som kunde erbjuda folk helt andra och mycket bättre levnadsomständigheter.

Men till att börja med var det inte så fett. Åtminstone inte för arbetarna. Alnöns befolkning ökade från knappt tusen till över fem tusen på några årtionden. Arbetare hade strömmat till från när och fjärran, och de inhystes i trånga, undermåliga bostäder. Missnöjet pyrde och när arbetsgivarna år 1879 ville sänka arbetarnas löner på grund av en internationell lågkonjunktur utbröt Sundsvallstrejken som har blivit en milstolpe i arbetarrörelsens historia dock inte för att arbetarna vann. För det gjorde de inte. Med lite hjälp från militären segrade arbetsgivarna, de så kallade träpatronerna.

Nio år efter strejken blev Sundsvalls lågornas rov. Staden, som bestod av träbyggnader, brann som fnöske. Ironiskt nog var förmodligen orsaken till eldsvådan den teknologi som var själva grunden för Sundsvalls ekonomiska uppsving – nämligen en gnista från båten Selångers ångmaskin.

Men ur askan restes den berömda Stenstaden, ett monument över den svenska sågverks-industrins framgångar.

En ångsåg i Ångermanland

En av Europas största ångsågar låg i Ångermanland på ön Norrbyskär. Den anlades av bolaget Mo och Domsjö år 1895. I anslutning till sågverket anlades ett mönstersamhälle för arbetarna.

Ångsågen lades ner några år efter andra världskriget. Men delar av samhället och sågen finns kvar. Och Norrbyträsk är i dag ett populärt mål för turister.